🕯 Fackelbärare 🕯

Kära vän

Det var några dagar sen vi såg. Jag har tänkt på dig genom mina reflektioner. Livet strömmar som tankar, känslor och insikter igenom mig. Just nu känns det som ketchup effekt och allt vill ut samtidigt. Kanske är det ett tecken på att jag bör kontakta dig oftare.

Livet nu är magiskt. Jag badar i närvaro av fantastiska kvinnor och det berikar mitt liv fullkomligt. Min själ dansar Happy dansen varje dag. Det är som bomull för min kropp. Så mjukt hållande och samtidigt stadigt. Det är verkligen så mycket kärlek att vi kvinnor kommer samman. Jag vill det och behöver det. Vi är ledarna för den nya tiden. Fackelbärarna!

Vi är fackelbärarna!

I somras landade en del av mig så djupt och berörande. Jag hämtade hem den del av mig som mina förfäder lämnade i Grekland. Hämtade hem den visdom som alla visdomsbärare genom tiderna gömt och glömt. Jag blev kallad i meditation att komma och hämta hem kraften av det lämnade, plocka upp det gömda och läka det glömda.

Jag svarade an som jag alltid gör.

Det är nästan obeskrivligt att återge vad som händer när en lämnad kollektiv själsbit kommer på plats. Jag ska försöka beskriva hur det var för mig, för mitt led och det kollektiva nät jag är invävd i.

Denna gång var det väldigt subtilt. Jag blev ombedd av livet att vila och ta emot, göra dagliga trumresor och låta mig bli guidad till den undre, mellan och övre världen. I de olika världarna mötte jag mina kraftdjur, guider och hjälpare, både de jag mött innan och även andra. Varje trumresa tog mig till en klippa. Den klippa jag varje dag satt och tittade på. På toppen av klippan satt jag vid elden och trummade. Djuren kom till mig, familj kom till mig, andra människor kom till mig, andar och änglar kom till mig.... Just till den klippa kom alla som ville komma till sin kraft, till sin sanning och sitt egna liv. Det var en helt otroligt att jag liggandes i vila, med klippan framför mig och inuti mig, under mitt trumresande fick uppleva alla dessa möten.

Lika verkliga som i den fysiska verkligheten, och, än verkligare.

Jag frågade varje dag: varför har du kallat på mig? Samma svar fick jag varje dag: -Ligg och vila, ta emot. Inget mer än det! Så jag vilade, reste och vilade mer.

Det var som att livets krafter hade samlats och lagt mig på sin helande bädd. Som att andevärldens helande kirurger läkte varje cell i min synliga och osynliga kropp. Jag kände och såg hur de energimässigt opererade mig, hur det tog ut det som inte hörde hemma i mitt väsen och hur de strömmade in läkekraft.

HEALING HEALING HEALING

Någonting hände i somras som för mig är obeskrivligt. Jag överlämnade mig till andevärldens händer. Jag vilade mig in till osynliga världar. Möttes av varmt mottagande. Inte bara mottagen utan välkomnad. Överlämnad. Omhändertagen.

Det kändes som en djup, otroligt djup, inre längtan tinade upp och smälte ut i hela min varelse. Jag kom hem på ett sätt som jag aldrig tidigare känt. Det blev frid! Frid, inte bara i mig utan även i mitt familjeled. En saknad själsdel från mitt familjekollektiv kom på plats.

Den healande kraften hade visat mig sitt ansikte. Ett ansikte jag kände igen bland det gömda och glömda. Det finns inga böcker som kan undervisa som livet själv. Inga ord som kan beskriva som det osynliga kan förmedla. Det är min sanning varje fall.

Livet kallar när det är dags. Jag svarar an. Där blir jag guidad och visad. Men bara om jag lyssnar lyssnar noga och vågar följa.

Vattnet, blev utsedd som min guide när jag frågade vart jag skulle vända mig för svar. -Vattnet, fick jag till svar. Vi tog många bad ihop. Många, många, fler än vanligt. Jag stod i tystnad och lyssnade. Lät mig bli sköljd. Renad, förenad och initierad.

Jag förstod inte helt vad som hände. Jag viste bara ATT det hände. Krafterna var samlade och jag var där. Vi hade för 4 års sen i en dröm bestämt möte just på denna plats. Det tog 4 år för mig att ta mig hit. Efterlängtad välkomnades jag hem!

I en resa mötte jag platsens själ. En otroligt vacker kvinna. Jag blev överraskad. Förmodligen hade jag en föreställning. Trodde en äldre kvinna skulle komma fram med visdom i sina rynkor och livets lärdomar i sina händer. Inte alls. Fast jo. Visdom, lärdomar, healande magi och ren alkemi genom denna unga kvinna. När jag stod på klippan och trummade vid min eld kom hon med sitt folk. Hon hade ett leende som Mona Lisa. Hon svävade en bit ovanför marken. Hennes långa hår följde henne som en långt släpande cape. Även håret svävade. Vid sin sida hade hon sitt folk. De stod sida vid sida. Hon välkomnade mig. Tog min hand. Våra ögon möttes. I just det möte kände jag hur någonting klickade till och satte sig på sin plats. På något underligt vis kom jag hem. Som att mitt hjärta hamnade på rätt plats och helt plötsligt viste jag vem jag var. Det intressanta är att jag på klippan, vid elden och med trumman var en man. En Shaman och något av en eremit. Klippan var mitt hem. Därifrån betraktade jag och skydda byn. Platsens själ var en kvinna. Hon stod med sitt folk. Där på klippan möttes vi.

Vi möttes. Inuti känns det som att vi böjde oss för varandra på ett hedrande och erkännande vis. Som att jag i mitt inre hörde hur vi sa, - jag ser dig.

Fast utan ord. De behövdes inte. Han, som var jag, var starkt centrerad i sig själv på sin mission och hon var så självklar i vem hon var. Där i det mellanrum möttes vi. Där fann vi varandra.

Eremit shamanen och Folkets gudinna

// Tack för att du läser och tar del av mitt innerst // Mina resor är heliga för mig //

Konstantina Ikonomidou - Golden Eagle 🦅