top of page

Är tomheten min vän?

Det känns nästan lite märkligt att känna magen knyta sig och trycket över bröstet trycka.

Var kommer knuten och trycket ifrån undrar jag.


Har du varit med om tårar som sitter djupt inne i tårkanalerna? De som inte finns men ändå känns och vill komma ut. Undrar är de ens mina? Vems är tårarna och var kommer de ifrån?


Jag är hemma från fantastisk workshopdag i Stockholm med mina kollegor från Siljans måsar och nästan 100 deltagare. En dag med astrologi, livsfilosofi, existentiellt djup och otroligt berörande möten. Har mött kvinnor, samtalat om livets fina och svåra, läst högt ur Livets alkemi och gråtit stora tåra med beröra andra.


Vilken dag! Innerlig på alla vis. Fylld till höjden och bredden. Till den grad att jag är tom. Märklig upplevelse att vara fullkomligt fylld och påtagligt tom samtidigt.


Vaknade till tomheten och valde att stanna kvar. Kvar med knut i magen och tryck över brösten. Kvar med torra tårar och frågan: är tomheten min vän?! Vem bor i den?


Min kropp är överväldigad. Behöver vila. Den matchar inte alltid upp till graden av min livsenergi och intensitet. Min inlärda förmåga att läsa av alla och allt som är i ett rum gör mig total, närvarande men även i efterhand trött. Jag har inte alltid vetat det om mig. Lärt mig och förstår mer och mer om hur min kropp och energi fungerar. Att de har olika behov. Sanningen är att jag fortfarande kan ta min kropp förgivet. Lever som att den är outtröttlig och evig, som min själ är. Kroppen gör sig påmind. Tomheten knackar på... Javisst, jag är ju kropp & själ. Har ju skrivit en hel bok om det. Livets alkemi och föreningen inuti. Livet vill skapa balans, så vänner nu behöver jag vila.


Sakta sakta rinner överladdningen ut. Allt och alla sipprar ur. Det blir tommare och tommare. Kvar är jag. Tomt, tyst och själv. I vila.


I tomheten bor jag. Ingen annan är i min energi. Lägger vänster handen på min mage, nära min livmoder och höger hand på mitt hjärta. Jag andas in och känner mig. Här är jag. Tomt, tyst och stilla. Reglerar mitt nervsystem med långa djupa andetag. Knuten släpper och trycket lämnar. Fyller tomrummet med syre och liv. Andas in och andas ut. Ler det mjuka leendet inuti som inte kommer ut.



Tomheten är min vän, men inte bara. Det är min inre scen, mitt hem, min lekplats och skapande källa. Kan åter göra kullerbyttor i tomhetens stora utrymme, som lilla fostret i livmoderns vattenfyllda säck. Det finns rum och rymd inuti och utanför nu när stunden åter står still. Nu när tomheten åter tagit mig hem.


Tacksam för fantastiska dagar, möten och närvaro med alla fina människor. Tacksam även för motpolen att komma till tomheten, tystnade och självheten. Finfina naturliga ekosystem som vi har, som kan reglera och balansera. 💚

-----


Vi kanske behöver prata om högkänslighet, du och jag. Jag lever ett sådant liv. Ett brett liv mellan olika yttre ytterligheter, olika "världar" och olika "rum". Jag behöver en stor portion av egentid för att reglera mitt nervsystem, bearbeta känslor och neutralisera mitt sinne. Släppa allt jag tagit in och komma tillbaka till min kärna. Jag behöver det för att höra min inre röst, komma i kontakt med mina behov och den jag är. Naturen är min bästa vän för att komma hem. Det är där min kropp & själ kommer samman och landar in med varandra. Det är där jag blir ett.


Det viktigaste i hela detta inlägg är DU! Hur är det för dig? Hur gör du och hur vill du göra för att komma till din kärna? Finna samspel mellan kropp & själ? Inre och yttre liv? Göra & vara?


Många av oss som jobbar med människor är fantastiskt begåvade med att se, lyssna och känna av andra. Ta in dem, gruppen och hela rummet. Än viktigare blir det då att komma tillbaka till vår kärna. Till dem vi är och vår sanning. Ska vi guida andra behöver vi själva veta hur vi tar oss in och hem.


Vet du om att jag erbjuder mentorskap och enskilda sessioner? Läs mer här och ta gärna kontakt med mig. www.tinaikonomidou.com/boka

0736-377030


----


En stor varm kram till mig, dig och oss

Konstantina Ikonomidou





bottom of page