.png)
I dag har vi rest till Sisimiut som är utgångspunkten för att ta oss till min brors paviljong som ligger i en avlägsen by som vi endast kan komma till med helikopter eller skoter. Än ska vi inte dit. Min bror planerar och jag reflekterar.
För mig är det oundvikligt att inte, parallellt med upplevelsen den storslagna naturen, tänka på Grönland historia. Inuiternas liv, förändringen när Danmark koloniserat och kristendomen tvingades på.
Möts av denna mysiga och vackra by. Centralt på en höjd reser sig kyrkan. Vanligtvis har jag otroligt mycket respekt för religioner och mångfalden i tro. Ju mer jag studerar om urfolkens historia, nordiska koloniseringen som vi lever nära och effekterna på inuiter och samers nutida liv, desto svårare blir det att blunda för vad staterna och religion gjort.
Att skära av människor deras arv och tvinga på en ny religion, kultur och livsupplevelse, det är så svårt för mig att förstå. Trots att det hänt genom tiderna och fortfarande pågår.
Indirekt och direkt våld mot människan och mänskligheten att tvinga människor in i en egen idé om ett samhälle. Assimilation, tvångsförflyttningar och tvångskristianisering.
Oavsett vilket folk det rör så är det aldrig okej.
Jag skulle kunna skriva mängder om detta här men det skulle nog läcka mer mina känslor och heliga vrede, än det jag möts av i staden.
Möts av lugn, vänlighet och trygghet. Det är en mysig by med inbjudande ton. Människor där alla verkar känna varandra och en hjälpsamhet som syns. Kanske ligger det svåra lämnat och förlåtet i det förflutna eller vilandes under ytan.
Jag vet inte! Vet bara att mötet med Sisimiut är vänskapligt och inbjudande. Låter mig reflektera, hedra och respektera naturen och dess folk. Ta emot det som är och bli mottagen nu när jag är här. Resan fortsätter och utforskandet växer.
Tack för möjligheten att vara här. I detta land, dessa marker och magnifika natur.
// Konstantina
