.png)
Hur har du det? Vad svarar du när du får på den frågan?
Eller hur är det lätt att svara Bra, le, ducka och gå vidare?! Kanske är det rent av bra. Bara bra. Inget annat än bra. Då är det ju det sannast svar att ge. Fast vi kanske inte alltid vill vara sanna utan svara det förväntade svaret. Det kanske är skönast för oss själva och för den andre. Vi vet ju inte om den andre är beredd på att ta något annat än bra. Orkar vi nyanserat känna efter om vi har det på något annat sätt än bra och sen även sätta ord på hur vi har det? Vågar vi ta risken att bli avvisade och inte mötta om vi utvecklar hur vi har det? Är vi villiga att ta chansen att bli mottagna och sedda i det som är sanning i just det ögonblick?
Jag kan filosofera hur länge som helst kring detta. Tycker reflektionen och fördjupningen är intressant för att den tar mig till mitt förhållningssätt till livet och till mig själv. Hur jag möter min inre mångfald, hur motsatser samexistera och hur olika ansikten får finnas - som en del av den helhet jag är och liv jag lever. Slutligen tar den mig till min favorit fråga: Vem är jag?
Här är jag på bild! Vi testar frågan på mig (du kan även testa den på dig): Hur har jag (du) det i livet? Jag har det bra i livet men det är inte samma sak som att det är lätt.
Det är precis så bra, men inte lätt utan faktiskt många gånger även svårt både i det yttre livet och särskilt inuti. Det syns inte alltid för att jag jag simmar i ett livsvatten som jag tycker om och är tacksam över mitt liv. Det kan låta märkligt men jag är tacksam för allt som livet ger mig och allt det jag får kämpa med. Det finns dagar då jag inte skulle hålla med om att jag är tacksam för det svåra för då brottas jag inuti. Men jag är tacksam för att det svåra är del i att jag har det bra. Livet får mig att växa. I det lätta, härliga, glädjefyllda vilar och blommar jag. I utmaningarna och de för mig svåra känslorna som jag brottas med möter jag mig djupare och får chans att omfamna, älska och inkludera. Jag får växa och hämta hem mer av mig själv. Jag får vara allt jag är. Det får mig att må bra. Innerligt bra.
Det är generositeten av livet som spricker upp i mitt ansikte med leendet. Att jag får vara hel och att allt kan samexistera i och utanför mig på samma gång. Jag ler inte för att jag enbart är glad utan för att jag får vara hel. Får finnas med allt jag är.
På frågan: Hur har du det?
Svarar jag ofta: jag har det bra i livet men det är inte samma sak som att det är lätt.
Det finns, enligt min mening, en uppfattning om att ha det bra är samma sak som att det är lätt, som att livet enbart är fyllt med glädje och sköna tankar och känslor. Jag vill inte vara del att skapa den bild av livet, mitt liv, för att det är inte hur jag ser på varken självaste livet och det inre livet. Jag har det i regel både och. Rör mig mellan motsatser. Yta och djup... etc
Livet och vår inre värld är mer mångfacetterad och nyanserad. Det är min upptäckt om mig och även om andra. Tankar, som skapar känslor, som skapar tillstånd kan vara olika, även motsatta och uppfattas som motsägelsefulla, och ändå samexistera. Den inre rörliga dynamiken av tankar och känslor kan ändra kvalité många gånger under en dag. Den kan bjuda in glädje och sorg på samma gång, passivitet och kraft, längtan och nedstämdhet, passion för livet och rädsla för ekonomin, svåra situationer och skratt i stunden... etc
Livet är rikt. Det inre livet är fullkomligt magnifikt tycker jag. Inte för att det är lätt. Jag tycker livet och särskilt det inre livet kan vara otroligt svårt ofta. Ändå fascineras jag av hur ALLT inuti, likheter, motsatser, motsägelser etc, kan simma i samma ström av liv. Dessutom på samma gång och finna sin egna harmoni. Särskilt om jag inte lägger mig i.
All värme // KonstanTina Ikonomidou Vill du ta del av existentiell litteratur och fördjupa din reflektion med mig så kan du ta stöd av min bok Livets Alkemi som finns att köpa (signerad) via hemsidan www.tinaikonomidou.com